Så mycket snö som det fallit i vinter har det inte fallit på många många år. Va ute en stund i eftermiddag med min dotter som är hemma och är sjuk. Solen lyste och jag började entusiastiskt att skotta av altanen. Tyvärr så orkade L inte vara ute så länge som jag hade önskat (är man sjuk så måste man få bestämma), 40 spadtag gör dock ingen sommar…
Jag börjar så smått bli nervös när all denna snö ska försvinna… Sonen fyller snart år och vår trädgårdsmöbel står nere i stugan, på andra sidan av djup djup snö/lägdan.
Men på nått sätt så finns det ändå hopp om en vår. Hittade denna vackra krokus ute på framsidan.
Längtar efter att få plantera ut alla plantor som jag har förtrott. Även om det är roligt att se hur allt växer här inne så vill man ju ändå ut med det någon gång.
Jag blir så löjligt glad när jag ser att ett frö börjar spira. 
Fick frågan härom dagen vad av dom små sakerna i mitt liv som gör mig allra allra lyckligast. Förutom mina barns skratt så måste det ändå vara min trädgård. När man får göra den där sista vandringen på kvällen innan man ska gå in för natten. Sitta på en stol någon stans och blicka ut över rosor och trädgårdsland. Andas in dofterna som blandas i vinden. Att få uppleva det med min familj, stillheten, tillfredsställelsen… lyckan…
Snälla snälla snö, även om jag tycker om dig, skynda dig att tina bort. Det kliar i mina trädgårdsfingrar nu.