Våren bara drog ifrån oss i år. Vi har byggt mycket och hunnit fått ordning på vattnet från det tryckande bergvärmehålet.
Storslaget så lovade jag Kent att jag gräver om du köper pemmslang.
Tanken från början var att vi skulle leda bort vattnet till ett närliggande dike som går på sidan om åkern. Jag började entusiastiskt att gräva och 50 meter pemmslang köptes in. Men när vi grävde bort så att vattnet började rinna lite mera fritt så tyckte ju jag att…det här ljudet gillar jag att lyssna på, vatten porl är bara så härligt.
Kent som är en mycket tålmodig och snäll man, lyssnade på förslaget om att det skulle rinna en bäck igenom vår trädgård, som sedan skulle få avslutas i ovan nämnda dike. Han försökte förklara för mig att pemmslangen redan var köpt samt att det kommer att gå fortare om… vore det inte bättre… men gav sig till sist och vi släppte på vattnet och lät det rinna på i vår blivande bäckfåra.
Vi väntade med spänning men det försvann ner i marken. Vi hade grävt lite för djupt och det rann fram lite för lite vatten ifrån röret för att det skulle bli denna miniatyr av västarnåfallet som jag sett framför mig.
Hum…. tankarna tog ny fart och jag sa att om vi dränerar bort vattnet ordentligt med dräneringsrör och grus. Men älskade Sara försökte Kent, pemmslangen ligger på baksidan huset. Jag funderar vidare och låtsas som att jag inte hörde det där sista.
På kvällen när vi bäddat ner oss i sängen så säger Kent plötsligt, undra om mamma och pappa har kvar dammen som dom grävde loss ur sin rabatt nyligen… Man blir ju så kär i han, nu är han med på noterna, borta och glömd är slangen. Nu vill Kent bygga en damm. Tyvärr hade svärföräldrarna redan gett bort sin, så det blev en vända till bauhaus för inköp av svart balja att samla vatten i. Grävningen fortsätter, dräneringen
läggs, grus lastas och arbetet fortskrider. Tänk att vi gick och vart med en damm Kent.
Vi har så roligt när vi arbetar tillsammans jag och min man. Vi kläcker idéer, pratar, arbetar tysta sida vid sida, blir aldrig arga och då menar jag verkligen aldrig. Han är så fantastisk. Undrar om det finns nått som han inte klarar? Jag tror inte det. Mamma brukar skämtsamt säga att han började med att bygga ett fågelhus… och hon har alldeles rätt.
/Sara